"På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare, varken sunnanskogs eller i svearnas land. De som ingenting ägde sutto hos de rikare och voro nöjda. I en trakt där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där att den som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det. Den som stal skulle återbära hälften, men den som tiggde skulle mista livet. Andan i den lagen rådde också bland de bofasta bönderna."

Det var den starkes rätt gentemot den svagares. Kunde man inte värja sin egendom blev man av med den och kanske livet också. Alf Henriksson har skrivit en dikt om vikingatidens upphörande:

Väringarna
drog hem till käringarna
och återgick till näringarna.

Heidenstams viking Folke Filbyter var en sådan viking. Efter många år av strider var han trött på vikingalivet. Han gick iland med en säck på ryggen, full av rövade skatter av silver och guld. Han tog farväl av sin flotta och vandrade inåt landet. I en avlägsen skogsbygd köpte han land till en stor gård, där svedjade och röjde han åkrar och ängar och byggde sig hus med egen kraft och med hjälp av trälar, som gärna tog honom till husbonde. Han höll fred med grannarna, men kom det en krämare utan knektar som eskort, tog han krämarens varor, slog ihjäl honom och sänkte liket i en mosse i närheten. Han kan ha varit förebild till Astrid Lindgrens rövare i "Ronja Rövardotter", och som han levde som en gris tillsammans med sina trälar, höns och getter kan han även ha varit förebild till seriefiguren "Hagbard den förskräcklige". Folke hade mycket att göra med de små under jorden, dvärgfolket som bodde i jordhålor i skogen. Astrid kallar dem rumpnissar.

Men Heidenstam gör Folke Filbyter till en tragisk figur. Han var en främling och accepterades aldrig av tingsmenigheten. Hans söner övergav honom och han blev alltmer isolerad. Mot slutet av sitt liv irrade han omkring på en skraltig häst på vägarna, sökande efter sin älskade sonson utan att finna honom. Det är denna riddare av den sorgliga skepnaden som inspirerat Carl Milles till den staty över Folke Filbyter som står på torget i Linköping.

Den andra delen av "Folkungaträdet" handlar om Biger Jarl och hans söner på andra hälften av 1200-talet. Den mytiske Folke Filbyter skulle ha varit farfars farfars far till Birger Jarl.

Ordet Folkungar betyder ättlingar till Folke, och när det gäller den stormannasläkt som Birger Jarl tillhörde, var stamfadern Folke Digre (den tjocke), som var en stor godsägare i Östergötland i början av 1100-talet. Enligt traditionen ska han ha varit sonson till Folke Filbyter, den gamle vikingen som släkten inte ville kännas vid. Kanske var det därför som de själva aldrig kallade sig Folkungar. Det namnet fick kungaätten först långt senare.

Folke Digre var gift med danske kung Knut den heliges dotter Ingegerd, hans sonsöner blev Birger Brosa, Karl den Döve och Magnus Minnisköld, som var lagman i Östergötland och blev far till Birger Jarl.