Dessa funderingar har sommaren och hösten 2000 nedtecknats av min far Oskar Landgren vid 82 års ålder, efter studier av många olika historiska skildringar och vikingasagor.

till menyn



Halsten (kung 1066-70) och Håkan Röde (kung 1070-79)
Stenkil hade sönerna Halsten (f 1050) och Inge (f 1055). I Sverige rådde stor oreda efter Stenkils död. De många som fortfarande hyllade asagudarna, hade fått klart för sig att de inte hade någon tolerans att vänta från Vite Krists anhängare. De slöt sig samman och kämpade för att få behålla sina heliga platser, sina seder och bruk. Svearna i Uppsala stod emot det kristnade Västergötlands götar. Flera tronpretendenter uppträdde.

När Stenkil dog blev först den 16-årige sonen Halsten kung. Han fick 1070 ge plats åt Håkan Röde (troligen en halvbror). I Åke Ohlmarks Drottningbok kan vi läsa om Håkansstenen, en delvis skadad runsten vid Hovgården på Adelsön i Mälaren. Stenen restes över kung Håkan Rödes son Erik. På stenen finns även ett kvinnonamn, Gyla, kanske Eriks mor. Runslingan slutar med "Konungen och hans hustru läto rista efter Erik. Håkon bjöd rista".

till menyn



Inge d.ä. (kung 1079-1110)
Inge blev troligen vid 1070-t jarl i Västergötland. Han gifte sig med en ung flicka, känd för sin fromhet. Hon hette Helena men kallades för det mer svenskklingande Elin (av Skövde). Inge och Elin fick tillsammans i rask takt tre barn, sonen Ragnvald och döttrarna Margareta (fredskulla) och Kristina.

År 1079 valdes Inge att regera över svear och götar, från år 1081 tillsammans med brodern Halsten. Inge var den dominerande och har gått till historien som Inge d.ä. för att skilja honom från hans brorson Inge d.y. Inge d.ä. regerade troligen 1079-1110, men man vet dock inte så noga, för i hela Sveriges land fanns inte någon skrivkunnig person som kunde berätta om hans bedrifter. Det lilla vi vet har kommit från utländska källor, isländska och norska sagoberättare, och katolska kyrkans utsände.

När Inge valts till kung blev han tvungen att fara till svearnas ting i Uppsala för att kräva respekt för kungamakten och genomföra ett kristnande av folket i Svealandskapen. Han förutsåg ett hårt motstånd från de Asatroende och såg sig om efter hjälp i Östergötland. Där dominerade den rika Sverkerätten. På 1070-talet hette ättens huvudman Sven Kolsson (Blot-Sven). Sven hade en syster, Maer, och Inge fann det säkert politiskt lämpligt att skilja sig från sin Elin och istället gifta sig med Svens syster, för att försäkra sig om ättens stöd vid Uppsalatinget.

till menyn



Hervararsagan
Hervararsagan är en romantisk s k fornaldarsaga, skriven på 1300-talet (således yngre än Snorres Heimskringla) om Goterrikets uppkomst och hävder. I ett tillägg berättas om svearikets kungar från slutet av 900-talet och framåt. Fullt på historisk grund står sagaförfattaren först när han kommer in på Stenkilsätten, som legat hans egen tid närmast. Ur Hervararsagan får vi veta att kung Inge i början av sin regering skulle förrätta Asablotet vid hednatemplet i Uppsala, men han vägrade på grund av sin kristna tro:

-"Stenkil hette en mäktig och högättad man i Sverige. Hans mor hette Astrid (eg styvmor) och var dotter till Finn Skjalges son Nj‡l av Hålogaland, och hans far var Ragnvald den gamle. Stenkil var först Jarl i Svitjod, men efter kung Emunds död tog Svearna honom till konung. Då gick kungamakten för första gången ur de forna konungarnas ätt. Stenkil var en stor hövding. Han var gift med kung Emunds dotter och dog sotdöden i Svitjod, och det var ungefär vid samma tid som när kung Harald (Hårdråde av Norge) stupade i England.

Inge hette Stenkils son, som svearna tog till konung näst efter Håkan (röde). Inge var konung under lång tid, vänsäll och en trogen kristen. Han ödelade bloten i Svitjod och bad allt folket där ta kristnan, men svearna hade alltför stor tilltro till de hedna gudarna och höll forn sed. Kung Inge blev gift med Maer, vars bror hette Sven. Ingen man satte kung Inge så högt som honom, och Sven blev den mäktigaste mannen i Svitjod.

Svearna ansåg att kung Inge bröt mot gammal landslag, när han nitälskade i många stycken, där hans far Stenkil låtit det förbli vid det gamla. Så höll svearna ting med kung Inge och ställde honom inför valet att antingen återuppta den hedna tron eller frånträda kungadömet. Då talade kung Inge och sade sig icke vilja kasta den tro som var den rätta. Svearna ropade högt och slog honom med sten och jagade honom bort från tinget. Kungens svåger Sven var kvar vid tinget. Han erbjöd svearna att förestå deras blot, om de gav honom kunganamnet. Detta var de alla med på och så vart han tagen till konung över allt Svitjod. En häst leddes fram till tinget och höggs ner och fördelades till mat, och med hästblodet rödfärgades blotträdet.

Alla Svear lämnade nu kristtron och bloten återupptogs igen, men kung Inge fördrev de och han for till Vätergötland. Blot-Sven var i tre vintrar konung över svearna. Kung Inge for med sin hird och en ringa skara härmän, red österut genom Småland och genom Östergötland upp i Svitjod. De red genom dag och natt och överraskade Sven tidigt en morgon, omringade gården och brände alla inne. Sven själv tog sig ut men blev genast dräpt. Så tog Inge på nytt kungadömet över svearna, reste åter kristtron på fötter, styrde riket till sin död och dog sotdöden."

Så långt Hervararsagan, men den säger inget om de strider som Inge säkert måste utkämpa med Svearna i Uppsala innan han kunde ta över kungadömet igen. Åke Ohlmarks försöker i "Alla Sveriges drottningar" resonera fram årtalen för händelserna och tror att tinget där Inge blev fördriven var 1084 och mordet på Sven var 1087. Kanske efterträddes Blot-Sven under något år av sin son Erik Årsäll. Denne Erik blev senare far till Sverker d ä. Att Sverker kallats Kolsson (eller Karlsson?) kan bero på att sagoberättaren kände till namnväxlingen i ätten Sverker - Karl - Sverker, och ville föra namntraditionen bakåt i tiden ännu en generation. Erik Årsäll omnämnes i isländska sagor och även av Johannes Magnus, i vars kungalängd Erik Årsäll intar plats nr 8 mellan Erik Segersäll och Erik den helige. Erik Årsäll ska ha varit en stöttepelare och kämpe för de Asatroende.

Nu ställer man sig frågan hur drottning Maer reagerade, när hennes man Inge blev avsatt på tinget i Uppsala och åkte hem till Västergötland? Följde hon honom hem, eller stannade hon hos sin bror Sven. Jag är böjd att tro att hon satsade på sin bror vinnaren och övergav Inge. Hennes gamla hednatro kanske också bidrog till ett sådant beslut? Hur betedde sig Inge, när han med smälek kom hem till Västergötland? Här fanns ju hans tidigare förskjutna hustru Helena, med vilken han hade tre barn, och efter vad som hänt kan han ju inte ha hyst några varma känslor för Blot-Svens syster Maer. Jag tror att han förskjöt Maer och tog till sig Helena igen. Detta skulle förklara varför Helena omnämns tillsammans med Inge som grundare av Vreta kloster omkr 1100, tio år efter striderna om kungamakten. Det är troligen efter återföreningen som deras fjärde barn Katarina föddes.

Inges son Ragnvald anses ha dött före fadern, kanske under tronstriden 1087-90, men troligen senare, eftersom han vid sin död hunnit bli vuxen och hade en dotter, Ingrid, som 1125 giftes bort med danske prinsen Henrik Skadelår. Hon skänkte honom sonen Magnus Henriksson (f 1130), som låter tala om sig i samband med morden på Sverker d.ä. 1156 och på Erik den helige 1160. Ingrid hade otur med sina äkta män. Det berättas om henne att hon avverkade fem män och födde cirka 15 barn under sin livstid.

Ett bidrag till Östergötlands kristnande gjorde Inge d.ä. när han grundade Vreta kloster vid Svartåns utlopp i sjön Roxen år 1100. Klostret anslöts senare, 1160, till Cistercienserklostret i Alvastra som nunnekloster. Att kung Inge tillsammans med sin drottning Helena grundade Vreta kloster omtalas också i katolska dokument.

Att Vreta klosters område kom i Inges och Helenas ägo torde också vara en följd av tronstriderna. Det var den gamla Sverkerättens stamgods. Blot-Sven var sannolikt huvudman för ätten såsom son till bygdehövdingen Kol (kanske rent av Kol Sörkversson, vars far var den Sörkver Kol vilken enligt den isländska Nj‡lssagan levde vid 1000-talets början). Sedan Blot-Sven var dräpt och sonen Erik Årsäll besegrad, fanns det inga hinder för att Inge lade beslag på Svens gods och byggde ett kloster där. Vreta ligger norr om Svartån nära dess utlopp i sjön Roxen. Mittemot Vreta söder om ån ligger Kaga, ett område som tydligen blev kvar i Sverkerättens besittning, där skall Erik Årsäll ha byggt en kyrka och låtit döpa sin 90-årige farfar Kol på dödsbädden 1088 enligt Åke Ohlmarks "Drottningbok".

till menyn



Elin av Skövde
Om Elin av Skövde finns en helgonlegend, enligt den ska S:ta Helena ha varit gift med en västgötsk storman eller jarl och hon ska ha haft en svärson som blev mördad. Detta stämmer med Inge d ä:s drottning, vars yngsta dotter Katarina blev gift med den danske prinsen Björn Järnsida, som 1134 blev mördad av sin farbror Erik Emune. Mordet skylldes orättvist på den fromma Elin, som överfölls och mördades vid hemkomsten efter en vallfärd till Rom strax därefter. Hon blev martyr för denna blodshämnd, och dyrkades som helgon i Västergötland. Om helgonet Elin är identisk med Inge d ä:s drottning måste hon ha överlevt sin make med 25 år, eftersom Inge dog omkr 1110.

till menyn



Margareta Fredkulla
Mot slutet av 1000-talet kom Inge i konflikt med den norske kung Magnus Barfot, som gjorde anspråk på allt land väster om Vänern. Magnus anföll Västergötland, men blev slagen av Inges folk, och fred slöts under bemedling av danske kungen Erik Ejegod vid kungamötet i Konungahälla (Kungälv) år 1101. Som pant för freden gav Inge sin dotter Margareta till maka åt Magnus Barfot. Hon kallas därför i historien Margareta Fredkulla. Kung Magnus hade varit gift förut och hade halvvuxna söner, Öystein och Sigurd. Han var måttligt intresserad av sin nya maka och försvann till havs västerut, där han lagt under sig Orkneyöarna, Hebriderna och ön Man. Han hade fått sitt tillnamn Barfot, därför att han under vistelse i Skottland tillägnat sig seden att gå klädd i kilt. Han deltog i krigsföretag mot Dublin och fortsatte sen till Ulster. Där föll han i ett bakhåll och dog 1103.

Vad tänkte och kände den unga änkan Margareta hemma i Norge? Det kan vi bara gissa, men vi vet att hon ganska snart blev drottning igen. Samma år 1103 dog nämligen danske kung Erik Ejegod på Cypern under en pilgrimsresa mot Jerusalem, och i Danmark valdes hans bror Niels till kung. Niels gifte sig med Margareta Fredkulla från Norge och hon gladde snart danskarna med en tronföljare, som fick heta Magnus.

till menyn



Filip och Inge d. y.
Tiden gick och i Sverige dog kung Inge d.ä. 1110 och efterträddes av sina brorsöner Filip (kung 1110-1118) och Inge d.y. (kung 1110-1125). De var inte samma kraftnaturer som farbrodern och kunde inte hävda landets gränser. Om Inge d.y. sägs det att han hellre satt i Vreta kloster och läste än ägnade sig åt att regera. I norr lade Magnus Barfots son Öystein under sig Jämtland och Härjedalen. I söder plundrades Småland av hans andra son Sigurd Jorsalafare (Kalmare ledung 1124) under förevändning att han skulle "kristna" de hedniska smålänningarna, samtidigt som han krävde ut en rövarskatt på 1500 nötkreatur.

Enligt olika traditioner har man försett Inge d.y. med två olika drottningar. Vi har dels S:ta Ragnhild, som vallfärdade till Rom och Jerusalem och blev begravd i Tälje (Södertälje), vars kyrka hon låtit bygga och vars skyddshelgon hon blev. Troligare är dock att Inges fru hette Ulfhild Håkansdotter, dotter till en norsk storman, och definitivt inte av den fromma läggning som ett skyddshelgon bör ha. De fick inga barn. Inge dog i mitten av 1120-talet. Han sägs ha blivit förgiftad och ryktet spreds att Ulfhild kunde ligga bakom dödsfallet. Vid denna tid gick även Margareta Fredkulla ur tiden, och snart efter Inges död befann sig Ulfhild i Danmark och gifte om sig med änkemannen Niels.

Efter Stenkilska ättens utslocknande rådde stor förvirring och olika kungar utropades i olika landsdelar. Kronprinsen i Danmark, Magnus Nielsen hade under sin uppväxttid ofta vistats i Västergötland hos sin moder Margaretas släktingar och vänner. Han var väl hemmastadd där och han lyckades bli vald till kung i Västergötland. Svearna i Uppsala valde en annan kung, Ragvald Knaphövde, enligt Alf Henrikssons Svensk historia son till Olof Näskonung, en man om vars härkomst vi inte har några uppgifter. Det finns olika uppgifter om varifrån Ragvalds namn Knaphövde kom. Somliga menar att det betyder rundhuvud, medan andra uppgifter talar för att Ragvald var hövitsman över kung Inge d y:s livvakt, hirden eller knaparna. (Knap kommer från tyskan och betyder drabant vid hovet)

Ragvald blev inte gammal. På sin eriksgata, då han skulle bege sig från Småland in i Västergötland struntade han i att följa lagens regler om att taga gisslan för sin personliga säkerhet. Han blev ihjälslagen av Västgötarna för sidvördnad av lagen.

Magnus Nielsen reste snart hem till Danmark utan att fullfölja sina aspirationer på Sveriges krona. I Danmark hade hans kusin Knut Lavard, son till Erik Ejegod, alltmer framträtt som kandidat till kungavärdigheten vid ett kommande tronskifte. Magnus såg sin ställning som tronföljare hotad, och påhejad av styvmodern Ulfhild röjde han Knut Lavard ur vägen genom ett mord 1131. Detta nidingsdåd gav signal till uppror och inbördeskrig utbröt. Det leddes av Knut Lavards halvbror Erik Emune, som fick stöd av skåningarna och ärkebiskopen i Lund. Det kom till ett stort slag vid Fotevik i Skåne 1134. Där miste Magnus livet tillsammans med större delen av kung Niels här. Själv flydde kung Niels till Sönderjylland, men där blev han dräpt av Knut Lavards vänner. Prins Henrik, en släkting till kungahuset och med tillnamnet Skadelår på grund av en benskada som invalidiserade honom, hade varit delaktig i mordet på Knut. Han stupade också vid Fotevik.

till menyn



Till övriga delar av Oskars funderingar:
del 1 Ynglingaättens sista kungar
del 3 Sverkerätten
del 4 Eriksättens strid mot Sverkerätten
del 5 Folkungaätten
Sagan om svarteskåningarna