Ynglingaättens sista svenska kungar
skriven 010102 av
Oskar Landgren

dokumentansvarig: Kristina Landgren
Funderingar över vår 1000-åriga historia
Ynglingaättens sista svenska kungar.
Meny
Erik Segersäll | Olof Skötkonung | Anund jakob | Emund gammal | Till övriga sidor


Dessa funderingar har sommaren och hösten 2000 nedtecknats av min far Oskar Landgren vid 82 års ålder, efter studier av många olika historiska skildringar och vikingasagor.


Erik Segersäll (kung 985-995)
"Vad rör oss Polens affärer, vår törst ger oss mera besvär!" Så skrålade man på Stockholms krogar på Gustav III:s tid, alltmedan nyheterna om Polens delning droppade in i avisorna. Första delningen gjordes 1772, samma år som Gustav III genomförde sin oblodiga statskupp och därmed förhindrade att Sverige skulle gå samma öde tillmötes som grannlandet på andra sidan Östersjön. Polens öde fullbordades genom andra och tredje delningen 1793 och 1795, sedan var landet styckat mellan Preussen, Österrike och Ryssland.

Men låt oss nu gå drygt 1000 år tillbaka i tiden till 960-talet, när staten Polen grundlades av furst Mieszko I av Piast-dynastin. Hans huvudstad var Poznán och hans ursprungliga landområde kallades Storpolen. Det omfattade de bördiga slätterna mellan floderna Oder och Wisla. Detta riket försökte han utvidga åt alla håll. Han slog sig fram till Östersjön i strid med Tyska Orden, upprättade handelsförbindelser och införde kristendomen i dess romersk-katolska form år 966. En biskop installerades i Poznán. I öster erövrade han Masovien med staden Warszava. I söder lyckades han genom giftermål med en tjeckisk prinsessa införliva området kring Krakow och Lublin med sitt land, och detta område kallades Lillpolen.

När Mieszko I dog lämnade han riket till sonen Boleslav I (992-1025), som fortsatte hans verk. År 1000 inrättades ett ärkebiskopsäte i Gniezno några mil öster om Poznán. Därmed knöts Polen till den västeuropeiska kulturkretsen. Boleslav I kröntes med påvligt godkännande till Polens första kung år 1025, han dog samma år.

Samtida med furst Mieszko i Polen regerade i Sverige kung Erik Emundsson Segersäll, Svea Rikes första kung, som man säkert vet är historisk och inte bara en sagofigur. Han tros ha valts till kung 985, efter att fadern dött kort efter hemkomsten från ett gränsdragningsmöte på Danaholmen. Samma år dog Danmarks kung Harald Gormsen (Blåtand) i exil i Jomsvikingarnas borg på ön Wolin i Odermynningen, fördriven av sin frillason Sven Tveskägg. Sven hade under flera år legat i fejd med fadern, för att denne inte velat erkänna honom som sin son, och efter faderns flykt uppträdde Sven som Danmarks regent.

I den äldre Västgötalagen berättas om att gränsen mellan Sveariket och Danmark ska ha fastslagits vid ett kungamöte på Danaholmen i Göta älv mynning, där Danmark, Sveariket och Norge möttes. Danaholmen var en liten ö som inte hörde till något av rikena, det var sedan urminnes tider mötesplats för hövdingar från de nordiska länderna.

Eftersom kung Emund nämns som svearnas representant, har historieskrivarna först daterat detta möte till 1050-talet då Emund gammal (Olof Skötkonungs son) regerade. Sune Lindqvist, professor i Uppsala, menar dock att gränsdragningsmötet måste ha ägt rum tidigare, kanske på det oroliga 980-talet. Då regerade en annan kung Emund, far till den blivande Erik Segersäll. Till denna åsikt ansluter sig Åke Ohlmarks, när han i boken "Konungariket Skånes undergång" ägnar ett helt kapitel åt detta möte.

Initiativtagare till mötet var Sven Tveskägg, som inbjudit kung Emund från Uppsala jämte en sexmannanämnd och själv kom med sex män från Danmark. Till mötet kom också norske kung Harald Grenske, men endast som vittne, eftersom mötet inte skulle behandla Norges gräns.

Sven ville få fastställt att Blekinge hörde till Danmark, vilket betvivlades av många. På 880-talet hade en köpman Wulfstan från England, enligt nerskrivna anteckningar, flera gånger seglat mellan Hedeby och Weichsel-mynningen, och då passerat Bornholm, som sades ha en egen härskare, och sedan Blekinge, som jämte Öland ovh Gotland räknades till Svearnas område.

För gränskomittén utbredde sig Sven över de nära och vänskapliga förbindelserna mellan Blekinge, Skåne och Danmark och de långa och svårframkomliga förbindelser Blekinge hade hade norrut till Sverige. Ingen Skåning var med, som kunde omtala hur Sven tidigare samma år på Isöre ting på Själland genom en kupp degraderat landskapskungen i Skåne, Strut-Harald, till vanlig jarl under Danmarks krona, och samtidigt tagit trohetsed av jarlarna i Halland, på Bornholm och i Blekinge. Kung Emund var gammal och trött och inte tillräckligt engagerad i frågan.

Gränsnämnden föll för Svens vältaliga argument, och gränsen drogs i obygderna mellan Vitasten i Farabols by i kyrkhults socken, där landskapen Skåne, Blekinge och Småland möts, och Brömsstenen i Brömsbäcken nära dess utlopp i Kalmarsund. Denna bäck har sedan varit gräns mellan Möre i Småland och det danska Blekinge fram till Roskildefreden 1658.

I STF:s årskrift 1971 om Blekinge finns en artikel av Sven Edvin Salje om Gränslandet med fotografier av gränsstenen Vitasten i Farabol och av en minnessten på holmen i Brömsebro. Denna minnessten restes 1915 som minne av dels mötet mellan Gustav Vasa och Christian III 1541 och dels fredsförhandlingarna 1645, och den ska inte förväxlas med gränsstenen, som ligger längre ut mot havet.

Övriga gränsstenar, som restes var enligt Ohlmarks: i Vraksnäs mellan Småland, Halland och Skåne, i Kinna sydpå i Halland, i Danabäcken mellan Fagered och Kind i Västra Götaland, samt på Suntru ås syd för Götaälven.

När kung Emund kom hem till Uppsala och berättade om gränsdragningen och förlusten av Blekinge, blev tronföljaren Erik ursinnig, och Uppsalahirden hånade den gamle kungen och kallade honom Emund slemme (den dålige). Detta tog Emund så hårt att han gick till sängs och kort därefter dog.

Den nya gränsdragningen bäddade för konflikter. Skåningarna kände sig åsidosatta eftersom inga skåningar inbjudits till gränsdragningsmötet och gjorde gemensam sak med jomsvikingen och Eriks brorson Styrbjörn Starke i en attack mot Erik, i hopp att senare få Styrbjörns stöd gentemot Sven.

Erik värjde sitt rike med stor kraft och segrade i drabbningen vid Fyrisvallarna mot den förenade hären av skåningar och jomsvikingar. Jomsvikingarna anfördes av sin hövding, Styrbjörn Starke, och skåningarna av sin kung Toke Gormsson. Sven Tveskägg hade också lockats med dit upp av Styrbjörn med löfte om att få utöka Blekinge med Möre, Kalmarsund och Öland, men greps av räddhåga och flydde. På några Skåne-runstenar över stormän från den tiden står ristat i runor: "Han flydde icke vid Uppsala".

Uppsalakungen Erik, som därefter fick tillnamnet Segersäll, tog en gruvlig hämnd. Han ockuperade nu inte bara Skåne utan hela Danmark, och Sven Tveskägg fick ge sig av i viking till England.

till menyn



Olof Skötkonung (kung 995-1020)
Men så dog Erik omkring 995, och hans son Olof (Skötkonung) ingick förlikning med Sven av Danmark, som inte bara fick tillbaka sitt rike, utan dessutom gifte om sig med Olofs mor. Vem var hon? Historikerna tror inte längre på att hon skulle ha varit den Sigrid Storråda, som norska och isländska sagoberättare talade om. Man säger nu att hon var en slavisk prinsessa. Det är på tiden att hon träder fram ur anonymiteten med sitt rätta namn: Gunhild. Slå upp det ordet i NE. Där berättas att Gunhild troligen var dotter till furst Mieszko i Polen. Polens förste kung Boleslav I var således hennes bror. Hon hade växt upp i en kristen furstefamilj, som härskade i ett rikt land, statt i stark utveckling, vilket inger en annan respekt för henne än omdömet "en slavisk prinsessa".

Respekten för Gunhilds namn växer när man inser att hon efter Erik Segersälls död gifte om sig med den råbarkade vikingen Sven Tveskägg och skänkte honom två söner, Harald och Knut. Knut den store och Olof skötkonung var således halvbröder och hade samma mor, men hon hette Gunhild och inte Sigrid Storråda.

Men kanske Snorre Sturlasson hade samma känsla, när han på 1200-talet gjorde om henne till Sigrid Storråda och berättade skrönorna om de innebrända småkungarna och Olav Tryggvasons frieri. Det är inte heller troligt att de sjövana vikingakungarna Sven och Olof skulle behövt något kvinnligt påhejande för att slå sig ihopa om ett överfall på Olav Tryggvasson, där fanns ju hela Norge att vinna. Efter slaget vid Svolder och Olav Tryggvassons död delade de också rovet, Sven fick södra Norge medan Olof lade beslag på Bohuslän, Jämtland och Trondheimtrakten.

Man har trott att sjöslaget vid Svolder skulle ha stått någonstans vid RŸgen, men numera vill historikerna förlägga det till Öresund och ön Ven. År 1000 skall slaget ha stått, och det innebar en katastrof även för skåningarna. De hade anslutit sig till Olav Tryggvasons flotta, och skåningarnas kungsskepp gick under tillsammans med Olavs "Ormen Långe". Där omkom en son till den skånske kung som dog vid Uppsala, enligt Åke Ohlmarks hette han Torgils Sprakalägg, och han lär ha varit den siste skånske kung, som blev vald av allmogen på tinget vid Tre Högar någonstans mellan Lund och Dalby.

Torgils Sprakalägg ska ha blivit dödad i strid med Sven Tveskägg, när denne äntrade det skånska kungsskeppet och röjde av däcket. Följden av Svens seger blev att han kunde lägga alla Skåne-landskapen (Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) direkt under danskt styre och administrera dem från sitt härläger i Lejre på Själland.

Torgils hade en fru som kallade sig drottning Ragnfrid av Skåne. Hon var havande och flydde till släktingar i Normandie, där hon födde sonen Ulf. Han kallades Sprakaläggsson efter sin far och växte upp i Normandie. Modern inpräntade hos honom ett hat mot hans fars mördare.

1014 mördades Sven Tveskägg i London. Ulf Sprakaläggsson sökte därefter kontakt med Svens son Knut, och stred tillsammans med honom för att återvinna danaväldet över England. Han vann Knuts förtroende och när Knut år 1019 tagit sitt danska rike i besittning, utnämnde han Ulf till jarl över Skånelanden och gifte bort sin syster Estrid med honom. De fick en son, som fick heta Sven efter sin morfar. Han kallades Sven Ulfsson i Sverige och Norge, men i Danmark skulle han kallas Sven Estridsson, eftersom de räknade hans mödernesläkt som finare än fädernesläkten.

Men Ulf svek sin herre och kung Knut. Under dennes vistelse i England lät Ulf utropa sig till kung över Skåne vid tingsplatsen Tre Högar och förklarade Skåne skilt från Danmark. Gentemot Knuts väldiga maktresurser kunde han dock inte hålla stånd. Han fick kapitulera och be om nåd. Det fick han för en tid för Knuts systers skull, men Knut litade inte längre på honom och lät till sist avrätta honom som förrädare år 1026. Kung Knut den store dog själv i England 1035.

1000-talet var det århundrade då den kristna missionen sattes in på allvar mot hedningarna i Danmark och Sverige. Tyskarna kom först, kristnade Danmark och fortsatte över Skåne längs västkusten till Västergötland, men samtidigt kom engelska missionärer till Småland och mellan-Sverige. Man har förbisett en tredje väg, nämligen genom drottning Gunhild direkt till det svenska kungahuset. Man vet att Erik Segersäll antog kristendomen, fastän han avföll till att åkalla Oden inför det fruktansvärda slaget på Fyrisvallarna. Man ska inte underskatta det inflytande, som en kristen maka och mor kan ha haft på sin familj i trosfrågor, även om hon inte var den manhaftiga dam, som Snorre Sturlasson berättade om 250 år senare i Heimskringla, detta litterära mästerverk som huvudsakligen ägnar sig åt de norska kungarna, men även berör förhållanden i Danmark och Sverige och de viktigaste händelserna i Norden omkring år 1000.

Gunhild hade även ett polskt namn, men det kunde ingen uttala, så därför fick hon heta Gunhild, när hon kom till Sverige. Hennes son Olof var säkerligen väl förberedd för dopet vid Husaby källa. Han kallade till sig den engelske missionären Sigfrid från Växjö, som förrättade dopet. Årtalet 1008, då detta ska ha skett, är man väl inte längre så säker på, men källan finns kvar på sydöstra sluttningen av Kinnekulle. Där samlades nyligen biskopar, präster och andra intresserade för att fira 1000-årsminnet. Det var också ett reportage i TV, man visade bilder från Husaby kyrka och från Sigfridskällan. Vattnet blänkte rent och svart, inramat av ett brunnskar i trä med ett lock, där ett kors var inristat.

Säkert är att Olof alltid bemötte de kristna missionärerna med aktning och vänlighet. Men hans makt sträckte sig inte till svearnas Uppsala, där försiggick fortfarande de hedniska blotfesterna till Asagudarnas ära. Olof deltog också i krigståg mot de hedniska venderna, ett slaviskt folk som slagit sig ner längs den numera tyska kusten längs södra Östersjön. Venderna hade övertagit de nordiska vikingarnas näringsfång och ställde till med stora problem längs Danmarks och Sveriges kuster, där de rövade och brände byarna vid stranden. En gång återvände Olof med en vendisk hövdingadotter Edla som krigsbyte. Hon blev hans frilla och födde honom en son Emund och en dotter Astrid.

Sedermera gifte sig Olof med en kristen dam Estrid och de fick två barn, sonen Jakob och dottern Ingegerd. Jakob fick också namnet Anund, som lät mer svenskt, och fick i historien heta Anund Jakob. I Husaby kyrka finns gravhällar, under vilka kung Olof och drottning Estrid lär ligga begravda.

Omkring 1015 återvände den norske kungasonen Olav Haraldsson från vikingatåg i England och återupprättade det norska kungadömet. Han körde bort danskar och svenskar från de områden som de roffat åt sig efter slaget vid Svolder. Men han nöjde sig inte med detta utan härjade även i Dalsland och Västergötland. Västgöta-jarlen Ragnvald, som skötte försvaret, ingick på eget bevåg stillestånd med Olav och följde med hans sändebud till Uppsala, där Olof skötkonung residerade.

Fred skulle slutas och Olav begärde prinsessan Ingegerd till maka. Olof som hatade den norske Olav vägrade, men blev tvungen att gå med på villkoren efter tingsmenighetens vapenskrammel. Efteråt ångrade han sig och gifte istället bort Ingegerd med den ryske furst Jaroslav av Kiev. Jarl Ragnvald följde henne dit och räddade därigenom troligen sitt liv. Ingegerd fick i Kiev namnet Anna. Hon finns avbildad på en fresk i Sofiadomen i Kiev, och betraktas av den ryska kyrkan som helgon, Anna av Ryssland.

till menyn



Anund Jakob (kung 1020-50)
Olofs löftesbrott mot fredsavtalet blev för mycket för både svear och götar, de avsatte Olof skötkonung och valde istället sonen Anund Jakob till kung år 1020. Olof levde bara två år till, han dog vintern mellan 1021-22. Olav Haraldsson hade blivit lurad på giftermålet med Ingegerd och fick nöja sig med halvsystern Astrid. Han blev snart god vän med Anund Jakob, som hjälpte honom i inbördeskriget i Norge, som utbrutit sedan ett danskvänligt parti tagit makten under Olavs vistelse i Sverige. I inbördeskriget gick det illa för Olav och till sist stupade han i slaget vid Stiklastad nära Trondheim år 1030. Efter hans död blev han helgonförklarad och dyrkades som Olav den helige eller S:t Olof både i Norge och i Sverige.

När Knut den store låtit avrätta jarlen Ulf Sprakaläggson, flydde sonen Sven Estridsson till Sverige. Kung Anund Jakob tog hand om honom och lät honom växa upp vid sitt hov. Knut den store dog i England och efterträddes där av sonen Harald Harfot, men i Danmark av en annan son, Hardeknut. I Norge hade Olav den heliges son Magnus blivit tagen till kung. De båda unga kungarna träffades och gjorde en överenskommelse, att om någon av dem dog utan tronarvinge, skulle den andre få ärva den dödes rike. Detta inträffade också. Harald Harfot dog i England, och Hardeknut övertog den engelska delen av Danaväldet. Men redan 1042 dog även Hardeknut utan att ha efterlämnat någon son som kunde ärva hans stora rike. Då trädde avtalet med Magnus i kraft.

Norske kung Magnus reste således till Danmark och gjorde anspråk på tronen. Vid detta lag hade dock Sven Estridson hunnit bli vuxen och infann sig även han i Danmark och krävde att få bli kung, eftersom han var Knut den stores systerson. Det blev stridigheter som pågick med växlande lycka tills Magnus dog år 1047. Striden forsatte sedan mot Magnus farbror Harald Hårdråde, som varit anförare för väringarna i Konstantinopel och kommit hem till Norge höljd av ära och rikedom.

Sven Estridsson erkändes slutligen som kung av Danmark, men Harald Hårdråde lämnade honom ingen ro och säker på sin krona blev han egentligen inte förrän 1066, då Harald stupade i England i slaget vid Stanfordsbridge under sitt försök att återupprätta det danska väldet i England. Segraren vid Stanfordsbridge, den anglosachsiske kungen Harald Godwinsson, miste själv tre veckor senare liv och land i slaget vid Hastings till Vilhelm erövraren från Normandie.

I Sverige hade mycket hänt dessförinnan. Anund Jakob fortsatte sin fars gästfria politik mot de kristna missionärerna, biskopsäten byggdes i Skara och i Sigtuna, som hade anlagts av hans far Olof skötkonung som motvikt mot det hedniska Uppsala. I Sigtuna präglades de första svenska mynten som bar Olofs namn. Även Anund Jakob lät prägla mynt här. Staden växte till ett handelscentrum, och kom att ersätta Birka, som övergavs vid denna tid. Anund hade en drottning som hette Gunhild liksom hans farmor.

Anund Jakobs trettioåriga regering var för det mesta fredlig, de militära insatserna till hjälp för svågern Olav i Norge var små och otillräckliga. Efter Olavs död vid Stiklastad lade han sig inte vidare i striderna mellan Danmark och Norge utöver att han gav asyl åt Sven Estridsson, när denne låg i underläge i striderna mot Magnus Olavsson och hans farbror Harald Hårdråde.

till menyn



Emund gammal (kung 1050-59)
När Anund dog 1050, valdes hans halvbror Emund till kung. Eftersom han var äldre än Anund, kallas han ofta för Emund gammal. Emund hade växt upp hos moderns vendiska släktingar, och tog med sig en avog inställning till kristendomen. Han körde bort den tyske biskop, som Hamburg-Bremen-stiftet sände honom, och installerade istället en engelsk präst Osmund som ärkebiskop. Det har också gissats att han påverkats av den grekisk ortodoxa kyrkan, som vid denna tid kristnade Ryssland.

I varje fall sände han sin son Anund Emundson på krigståg till Kvänland, landet vid Bottniska viken och norr därom. Därifrån var det nära till Karelen och Ingermanland, som tidigt vanns för kristendomen av Grekisk ortodoxa munkar. Tyvärr dog Emunds son i Kvänland, och när Emund själv dog 1059 så utslocknade den gamla svenska kungaätten.

Dock finns det en gammal östgötsk tradition, som lär berätta att både Emund och brodern Anund Jakob ska ha haft var sin son, som båda hette Erik. Efter Emunds död ska båda prinsarna ha gjort anspråk på tronen och utropat sig till kungar utan att först ha blivit erkända på rikstinget. De möttes med sina krigshärar vid Vårdsberg i Ötergötland i en blodig drabbning 1060. Båda prinsarna stupade därefter i en envigskamp vid Kimstad kyrka. På taket till kyrkan finns ännu en skulptur av dessa båda kämpar. I och med detta slag var Ynglingaätten utdöd.

till menyn



Till övriga delar av Oskars funderingar:
del 2 Stenkilsätten
del 3 Sverkerätten
del 4 Eriksättens strid mot Sverkerätten
del 5 Folkungaätten
Sagan om svarteskåningarna

Upp igen!