Dessa funderingar har sommaren och hösten 2000 nedtecknats av min far Oskar Landgren vid 82 års ålder, efter studier av många olika historiska skildringar och vikingasagor.

till menyn



Karl Sverkersson (kung 1161-67)
Karl Sverkersson gynnade kyrkor och kloster liksom fadern gjort, och av påven Alexander III utverkade han att Sverige fick en egen ärkebiskop i Uppsala, där Alvastramunken Stefan installerades 1164. Han försökte också återknyta de brustna banden mellan landets olika delar och sammansluta dem till ett folk. Från hans tid omtalas inte särskilda landskapsjarlar, utan bara en enda jarl för hela riket. Karl gifte sig med systerdottern till kung Valdemar I av Danmark. Hon hette Kristina och skänkte honom en son, som döptes till Sverker efter farfar. På Visingsös sydspets lät han bygga den fasta borgen Näs, och dessutom två stenkyrkor med torn på ön.

till menyn



Knut Erikson (kung 1167-1195)
På Visingö trodde Karl sig trygg, men 1167 återkom Knut Eriksson, Erik den heliges son, från Norge dit han tagit sin tillflykt under striderna 1160. Knut tog sig över till Visingsö och dräpte kung Karl. Sedan vidtog en femårig kamp mot Karls brorsöner Kol och Burislev, som företrädde den Sverkerska ättens tronanspråk. Knut segrade till slut, Kol och Burislev dödades i striderna och Knut Eriksson erkändes som svears och göters konung, såsom även Karl kallat sig före honom.

Karls hustru Kristina lyckades fly med sonen Sverker till Danmark, där de fick skydd av kung Valdemar. Han försökte nog hjälpa henne i tronstriden mot Knut Eriksson, men var just då hårt upptagen av kriget mot venderna. Hans erövring av Arkona på RŸgen och förstörandet av avgudabelätet Svantevit skedde år 1168.

Sedan Knut konsoliderat sin maktställning i Sverige förde han en försonlig politik gentemot Danmark, och lyckades hålla sig kvar på tronen ända till sin död 1195, han var den enda av svenska kungar och tronpretendenter under dessa oroliga århundraden, som dog en naturlig död, hemma i sin säng på Eriksbergs kungsgård i Västergötland.

Under Knuts regeringstid kom 1187 en sjörövarflotta inseglande i Mälaren. Man tror att det var estländare eller kareler. De överföll och dödade ärkebiskop Johan i hans borg Stäket, och fortsatte sen till Sigtuna som de plundrade och brände. Sigtunas storhetstid var därmed till ända, men katastrofen hade till följd att man tog itu med att befästa det öde skär i Mälarens mynning, som med tiden fick heta Stockholm. En rund kastal av gråsten fanns vid 1100-talets slut uppförd på den blivande stadsholmens högsta punkt vid Norrström.

till menyn



Sverker d.y. (kung 1195-1210)
Den man som då var Sveriges mäktigaste man, var jarlen Birger Brosa, som i verkligheten styrde Sverige under Knut Erikssons sista år. Under hans och Knuts tid uträttades mycket nyttigt i Sverige. Ett handelstraktat med LŸbeck undertecknades, och tyskar började flytta till svenska städer. Gamla Lödöse, en handelsort nära Göta älvs utlopp i Västerhavet, byggdes ut med en fast borg och flera kyrkor. I Lödöse hade prägling av mynt förekommit redan före 1150, till en början som "brakteater", tunna ensidigt präglade mynt utan text, men från 1190 gjorde man riktiga dubbelsidigt präglade mynt med kungens namn på. Detta fortsatte man med ända till 1365, då Lödöses myntning upphörde.

Birger Brosa hade tagit Karl Sverkerssons son Sverker d.y. under sitt beskydd, Sverker hade gift sig med Birgers dotter Ingegerd och hade med henne sonen Johan. När Knut Eriksson dött blev Sverker med Birgers förmedling vald till kung, och Knuts söner blev åsidosatta. Detta fann de sig i till en början, men efter Birgers död 1202 gjorde de sina anspråk gällande.

Sverker d.y. Karlsson fortsatte som kung den Sverkerska traditionen att hålla sig väl med kyrkan. Från år 1200 finns ett kungabrev som grundlade det andliga frälset i Sverige. Där stadgades att kyrkan var befriad från skatt på de gods och gårdar som de då ägde. Senare regenter utvidgade skattefriheten även för de egendomar som de senare förvärvade. Det stadgades också att kyrkans män i brottmål skulle dömas av kyrkans egna domare och inte ställas inför världslig domstol.

till menyn



Erik Knutsson (kung 1210-16)
Knut Eriksson hade efterlämnat fyra söner, och när de hade nått vuxen ålder, slöt de sig samman för att slåss för Erikska ättens rätt till tronen. De ställde upp med en här vid Älgarås i norra Västergötland. Sverkers trupper segrade och tre av bröderna stupade. Den fjärde, Erik Knutsson, lyckades undkomma till Norge, och efter två år återkom han med en ny här till Västergötland. Denna gång kom Sverker i underläge och flydde till Danmark. Den danske kungen Valdemar Sejr utrustade honom med nya trupper, och han mötte åter Erik Knutsson 1208 i slaget vid Lena. Numera heter orten Kungslena, en bit nordost om Falköping. Men ännu en gång förlorade Sverker och han fick åter fly till Danmark för att hämta nya förstärkningar. 1210 gjorde han ett sista försök i slaget vid Gestilren. Man vet inte riktigt var denna ort låg, men troligen i närheten av det förra slagfältet. Här stupade Sverker och Erik Knutsson kunde väljas till kung. Han är den förste svenske kung som blev ordentligt krönt, ärkebiskopen i Uppsala förättade ceremonin, och det innebar att han fick sin makt av kyrkan och kunde sedan kallas kung "av Guds nåde". Ärkebiskopen fick i gengäld kungens stöd att få en självständig ställning gentemot kollegan i Lund, som formellt var hans chef.

Erik Knutsson försonades med sin forne fiende Valdemar Sejr och förmäldes med Valdemars syster Rikissa, dotterdotter till den första Rikissa av Polen. Detta namn kom sedan att leva kvar i släkten genom att deras dotter Ingeborg i sinom tid gifte sig med Birger Jarl och förutom tre söner fick en dotter, som fick ärva mormors namn. Denna yngre Rikissa blev i sin tur gift med norske prinsen Håkon Håkonsson (den unge), samtida med Birger Jarl.

Erik och Rikissa fick också en son, som föddes först efter faderns plötsliga insjuknande och död på Visingsö 1216. Sonen fick heta Erik liksom fadern och hans morbror kung Valdemar Sejr i Danmark, försökte hjälpa till att hävda Eriks rätt till svenska tronen. Han till och med skrev till Påven, och fick av honom medhåll. Men det hjälpte inte, de svenska stormännen och biskoparna trotsade påven och valde Johan Sverkersson till ny kung. Han hade ju den fördelen framför den nyfödde Erik att han redan var 15 år gammal.

till menyn



Johan Sverkersson (kung 1216-22)
Valdemar Sejr höll på att utvidga Danmarks Östersjö-välde österut och år 1219 var turen kommen till ett korståg till Estland. I striden med de estniska hedningarna var han nära att förlora, men då kom Dannebrogen ner över trupperna som ett järtecken från himlen, och säkrade segern åt danskarna. Så förtäljer legenden om den danska rödvita fanans tillkomst.

Året därpå 1220 skulle kung Johan inte vara sämre. Han tog med sig sin jarl Karl den döve, bror till Birger Brosa, samt Linköpingsbiskopen Karl, bror till den blivande Birger Jarl d.y. Korstågsstyrkan landsteg i Estland innanför Ösel, men där möttes de av en tysk biskop, som sade att tyska Ordens riddare redan varit där och döpt estländarna. Kung Johan reste då hem, men lämnade kvar den gamle jarlen och biskopen. Snart kom dock en estländsk här till platsen, överföll svenskarna och dödade både jarl och biskop.

Kung Johan hade ett gott stöd i den vittförgrenade stormannasläkten Folkungarna. Bland dem fanns både lagmän, biskopar och jarlar. Han hade blivit vald med deras hjälp i trots mot påven i Rom, och biskoparna vägrade också att betala Peterspenningen under hela Johans tid. Påven ville straffa dem för detta, men det hela rann ut i sanden, då Johan insjuknade 1222 och dog på Visingsö. Han hade inga barn och den Sverkerska ätten var utslocknad. Kvar fanns bara en kungason att välja på, den lille Erik Eriksson, som nu hunnit bli sex år gammal, och som redan vid fadern Erik Knutssons död 1216 varit Påvens kandidat till tronen.

till menyn



Erik Eriksson Läspe (kung 1222-1250)
Under Eriks omyndighet regerades Sverige av de inbördes besläktade stormännen. En tronpretendent, Knut Holmgersson, även kallad Knut Långe, sade sig vara sonsons son till Erik den helige, och som sådan ha större rätt till tronen än Erik Eriksson. Han fick mycket folk med sig och besegrade de kungliga trupperna vid Olustra i närheten av Torshälla 1229. Erik fick fly till Danmark, hans mors hemland, och sedan regerade Knut Långe under fem år i Sverige. Men år 1234 var Erik tillbaka i Sverige och blev återuppsatt på tronen. Knut Långes son Holmger gav sig dock inte, han fick Upplands allmoge med sig, och det kom till strid 1247 vid Sparrsätra i trakten av Enköping. Holmger blev besegrad tillfångatagen och avrättad.

Även sedan Erik Eriksson blivit myndig hade han god hjälp av sina jarlar, först Ulf Fase, son till Karl den döve, och efter hans död 1248 en brorson till Birger Brosa, den i historien berömde Birger Jarl d.y. Kung Erik var ingen majestätisk personlighet, han haltade pga en benskada och hade ett lätt talfel. Därigenom fick han heta Erik Läspe och Halte. Som om detta inte var nog har han i vår tid förlöjligats genom att han utsetts som grundare av Grönköping, denna den löjligaste av alla Sveriges småstäder.

Han gifte sig med Katarina, dotter till Birger Brosas sonson Sune Folkesson och hans hustru Elin, som i sin tur var dotter till Sverker d.y. Karlsson. När nu Erik var gift med en Folkungadotter, kvitterade han genom att gifta bort sin syster Ingeborg med sin jarl Birger, som alltsedan 1248 var hans närmaste man. Birger Jarl fick med Ingeborg sönerna Valdemar, Magnus och Erik samt dottern Rikissa, som giftes bort med norske kronprinsen Håkon Håkonsson den unge. Rikissa blev dock aldrig Norges drottning, för hennes Håkon dog före sin far Håkon Håkonsson den gamle, som levde ända till 1263. Rikissa gifte om sig med en tysk furste Henrik av Werle (Mecklenburg).

Erik och Katarina fick inga barn, och när Erik plötsligt dog 1250, endast 33 år gammal, hade nog Birger Jarl förväntningar att bli kung efter honom, men han var i Finland på korståg mot hedniska finnar och kunde inte bevaka sina intressen. Stormännen valde istället hans och Ingeborgs son Valdemar till kung, vilket retade Birger. Men han fann sig snart, han kunde ju ändå styra riket under Valdemars minderårighet, och fortsatte också sedan, ända till sin död 1266.

till menyn



Till övriga delar av Oskars funderingar:
del 1 Ynglingaättens sista kungar
del 2 Stenkilsätten
del 3 Sverkerätten
del 4 Eriksättens strid mot Sverkerätten
del 5 Folkungaätten
Sagan om svarteskåningarna