Sverkerätten

skriven 010102 av
Oskar Landgren

dokumentansvarig: Kristina Landgren

Funderingar över vår 1000-åriga historia
Sverkerätten

Dessa funderingar har sommaren och hösten 2000 nedtecknats av min far Oskar Landgren vid 82 års ålder, efter studier av många olika historiska skildringar och vikingasagor.

Sverkerättens ursprung
Det finns olika traditioner rörande Sverkerättens ursprung: Enligt tradition, som bygger på Olof Dahlins "Svea Rikes Historia" 1750, fanns vid 1000-talets början en jarl i Götaland, som hette Walgöter (hundheden). Han fick sönerna Kettil och Totil.

Kettil (okristen) sägs ha varit jarl över Kind i Östergötland och skall vara gravlagd i en hög vid Kettilstads kyrka på hedniskt vis. Enligt denna tradition ska Kettil ha haft en dotter, Mö, som giftes bort med Inge d ä, för att han skulle stärka banden mellan släkterna och för att han skulle få större makt. I brudgåva av sin far fick hon förmodligen ett flertal gårdar runt Vreta Kloster. Totil ska ha haft sonen Sven (Blot-Sven). Enligt Kettiltraditionen skulle Mö och Blot-Sven således vara kusiner. Vi vet att Inge d ä och Blot-Sven så småningom blev svågrar, och för att detta skulle kunnat ske måste Inge i så fall ha haft en syster som gifte sig med Blot-Sven.

En annan tradition säger att Totil eller Tufve Walgöterson övertog jarlämbetet i Kind efter sin far och som sådan blev mycket mäktig. Enligt Adam av Bremen var han född i Västergötland av förnäm släkt. Han ska ha haft sonen Sven, sedermera Blot-Sven, samt en dotter, Mö, gift med Inge d. ä.

Här kolliderar traditionerna. Mö kan ju inte ha varit dotter till båda bröderna Walgöterson. Kanske var dessa en och samma person, eftersom båda blev jarl över Kind i Östergötland efter sin far. Detta skulle i så fall förklara svågerskapet mellan Blot-Sven och Inge, när denne gifte sig med Svens syster Mö (eller Maer).

Åke Ohlmarks tar fram en helt annan stamtavla till Sverkersätten. Han utgår från den isländska Njals saga, skriven i slutet av 1200-talet. Den handlar huvudsakligen om stormän och ättestrider på Island, men i förbigående finns också notiser om Sverige. I boken "Svearna i saga och hävd" utvecklar Ohlmarks teorin att det i Sverige omkring år 1000 ska ha funnits en vikingahövding Sörkver Kol (försvenskat till Sverker Karlsson), som tillsammans med islänningarna företagit vikingaraider i österled till Finland och Estland. Denne Östgötahövding kan ha blivit far till den Kol Sörkversson (Karl Sverkerson), som senare omtalas som den kung Kol av Östergötland, som nära 90-årig begrovs i sina dopkläder på Kaga kyrkogård år 1088.

I sin uppsats om Vreta kloster återger Sören Lindhe en donatorslängd, upptäckt av historikern Nils Ahnlund i ett gammalt arkiv. Där står bland annat:

"Uti Vreta kloster ligger begraven Hertig Sune, gamle kung Sverkers son. Denne kung Sverkers fader, herr Cornica, lät bygga Kaga kyrka, och då kyrkan först vigdes, lät han där döpa sin fader, kung Koll, som efter sin död blev den förste man som på samma kyrkogård blev begravd".

(Göteborgarna uttalar namnet Karl som Korl eller Kålle, något att fundera på när man läser om kung Kol(l) av Östergötland.)

Här är man således på det klara med att Sverkers far och gamle kung Kol var två olika personer. Sverkers far kallas herr Kornica, man tror att han på svenska hette Erik Årsäll. Man trodde att Kol var Eriks far, men i själva verket var han Eriks farfar. Det fattas en generation, Blot-Sven, som redan var död sedan ett år, när Erik 1088 fick hjälpa sin farfar till graven i Kaga.

till menyn

Erik Årsäll Kanske var det Blot-Svens son Erik Årsäll, som övertalade Inge att grunda Vreta kloster? Tänk dig in i Inges situation sedan han med överumpling dräpt Sven och sedan som en djärv uppföljning bränt Gamla Uppsalas hednatempel. Det är sannolikt att asatempelt brändes ner av Inge, eftersom denna ryktbara helgedom aldrig mer omtalas efter hans tid. Han befann sig i fiendeland med en ganska liten truppstyrka, han hade ådragit sig Sverkerättens krav på blodshämnd efter dråpet på Sven, och Sven hade en son Erik i 20-25-årsåldern, fullt kapabel att slå ihjäl Inge.Det var en knipa som kanske inte kunde lösas med strid, men kanske genom förhandling?

Så möttes Inge och Erik som jämnställda parter. Ohlmarks hade säkert kunnat skriva en dialog om vad som sades vid förhandlingsbordet, t ex följande:

Inge:
-Jag begriper, att Du är gramse på mig för att jag dräpte Din fader. men ser Du, jag var tvungen. Han hade svikit mig på tinget i Uppsala, han hade själv tagit kunganamnet och låtit mig med smälek vända hem till Västergötland igen. En sådan skymf kan bara avtvås med blod. Gjort är gjort, mn vad tänker du företa dig? Tänker du gå till strid mot mig?

Erik:
-Jag vet inte. En ättestrid är alltid oviss, och Oden gynnar inte alltid den som har rätten. Och jag har också min gamle farfar att tänka på, gubben Kol, som kallas kung av Östergötland. Han är nära nittio år och kan dö när som helst. Men nu har munkarna inbillat honom att han måste ta dopet innan han dör och avtvå sig sina gamla synder i Kristi blod, annars kommer han till helvetet och får brinna i den eviga elden. Gubben är gqaggig men envis och nu vill han genomföra det där dopet för säkerhets skull. Och jag blir tvungen att hjälpa honom, så jag har inte tid med några strider nu. Kan vi ingå förlikning för fadersmordet?

Inge:
-Det har jag också i tankarna. Men Svens stamgods vid vreta har jag vunnit i strid, så det vill jag behålla. Du kan ju taga arv efter din farfar, när gubben väl är död, så du blir inte lottlös.

Erik:
-Ja kungsgården i Kaga är stor och rik, där kan jag få det gott ställt, mern hur blir det med boten för dråpet på min far? Du, som är kristen av dig, borde väl kunna låta benediktinermunkarna få bygga ett kloster på din nyvunna gård Vreta. Munkarna strövar omkring där i trakten och antastar vanligt folk med sina besynnerliga läror. Fick de någonstans att bo, skulle vi kanske få lugn och ro. Du skulle naturligtvis som kung få hedern av att ha grundat klostret tillsammans med din drottning, men du behöver inte få mycket besvär med byggandet, för munkarna är ett praktiskt folk, de har kunskaper om både byggande och åkerbruk, och anläggande av vattenkvarnar och sågverk också.

Inge: -Ditt förslag är gott. Du ska veta att jag förutser oroliga tider hemma i Västergötland. Den barfotade norske kung Magnus nöjer sig inte med sina erövringar av öarna vid Skottland. Han kräver också dalsland och Bohuslän, och kan väntas falla in i Västergötland. Så om du nu vill förlika dig med mig och anserr att ett klosterbygge i Vreta är tillräcklig bot för din fars död, så låt det bli så. Och vill du bli mig trogen, kan du få bli min länderman i Östergötland och kanske i Uppsala också, om du kan tala förstånd med Asablotarna där. Den nya tiden kommer obevekligt.

Så blev Erik i många år en älskad kung, hans rykte spred sig ända till Skogs i Hälsingland, där allmogen hedrade honom med en bild på en textilbonad i sin kyrka tillsammans med kung Erik Segersäll och kung Erik den helige. Skogbonaden är en bildvävnad broderad med ullgarn i starka färger på linneduk någon gång på 1200-talet, funnen i Skogs kyrka 1912 och numera förvarad på Statens historiska museum. Den föreställer striden mellan kristendom och hedendom. Längst tillvänster står tre kungar med kronor på huvudet, vilka man enligt NE gissat föreställer de tre helgonkungarna Olof, Erik och Knut. Enlig Ohlmarks föreställer kungarna istället de tre stora Erikarna på Sveatronen: Erik Segersäll med båge och stridsyxa, Erik den helige med korset i höger hand och Erik Årsäll med ett sädesax i sina händer, han som hade god hand med vädergudarna och gav bönderna goda skördar och brödsäd. Erik fick tillnamnet Årsäll, därför att han bringade sitt folk fred och god äring.

Att Erik Årsäll kan ha levt längre än Inge d ä bekräftas i Odhners Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia (7:e uppl 1893). Denna lärobok användes fortfarande på 1930-talet, när jag gick i gymnasiet. När jag nu läser igenom den på nytt, förvånas jag över att dess faktauppgifter om personer och årtal inte har rubbats nämnvärt av senare forskning. Kritiken mot Odhner (se Vilhelm Mobergs historieböcker) har mest riktat sig mot hans syn på historiebokens uppgift. Han konserverade 1800-talets dyrkan av hjältar och krigarkungar, och sysslade mer med fältslag och trupprörelser än med folks villkor och levnadsförhållanden. I denna bok kan man läsa:

"Huru länge Inge d ä levde känner man ej med visshet. Troligen var han redan död, då konung Eystein i Norge vid år 1111 övertalade jämtarna att skilja sig från Sverige och giva sig under Norges konung. Stenkilsönernas efterträdare Filip och Inge d y, Halstens söner,voro stilla och fridamma till lynnet. De rådde ej över hela riket. Samtidigt med dem regerade i Svealand kung Erik Årsäll, som säges hava varit Blot-Svens son. Han var hedning och Blotman. Konung Philip dog efter en kort regering och Inge d y avled, som det troddes, av gift omkr 1125."

till menyn

Sverker d. ä. (kung 1135-61)
Året 1134 blev många krigarhustrur i Danmark änkor. Ulfhild, änka efter kung Niels hade gjort sig omöjlig i Danmark och flydde till Sverige. Där lyckades hon bli drottning för tredje gången. Hon övertygade den östgötska hövdingen Sverker, Erik Årsälls son, om att han skulle ha större utsikter att bli accepterad även i Västergötland om han tog henne till maka. Hon var ju änka efter Inge d.y. och styvmor till den stupade Magnus, som västgötarna valt till kung. Det gick vägen och Sverker blev 1135 hyllad som hela Sveriges konung. Han kallas Sverker d.ä. för att skilja honom från sonsonen Sverker d.y. Karlsson. Drottning Ulfhild blev mor till sönerna Johan (som blev ihjälslagen pga ett kvinnorov) och Karl (kung 1161-67) samt en dotter som på 1150-talet blev gift med Magnus Nielsens son Knut.

till menyn

1100-talets kyrkor och kloster
1100-talet var det århundrade när missionstidens enkla träkyrkor började ersättas med stenkyrkor. De äldsta byggdes som fästningar med tjocka granitväggar, smala fönstergluggar och en trång järnbeslagen ekdörr. Det var oroliga tider och församlingen måste kunna ta skydd mot anfallande hedningar. Ett exempel på en sådan borgkyrka är Hemmesjö gamla kyrka en mil sydost om Växjö. Den är äldre än domkyrkan i Växjö. Under 1800-talet höll den på att förfalla, men restaurerades skickligt 1924-27 och är nu en sevärdhet. Trakten är rik på fornlämningar från brons- och järnåldern. En liknande rektangulär granitkyrka var en gång Älmebodas gamla kyrka en halvmil norr om Rävemåla vid väg 122. Den är numera ruin men konserverad och nyttjas ibland till friluftsgudstjänster.

Ibland byggde man kyrkan som ett runt torn med plats för både församling och försvarare. En sådan rundkyrka är Hagby kyrka vid E22 två mil söder om Kalmar. Den är byggd omkring 1200. Väster om Hagby finns rektangulära stenkyrkor i Arby och Mortorp, som är byggda på 1200-talet. De saknar torn och har istället klockstapel.

Under kung Sverkers tid kom Cisterciensermunkar till Sverige. De tillhörde en klosterorden som grundats i Cistercium (nuvarande Citeaux) i Frankrike år 1098 som en reform av Benediktinerorden. Klostren skulle byggas i öde trakter och anlades genom utvandring av munkar från ett moderkloster. Deras byggnader följde alla samma grundplan och präglades av en stram och enkel skönhet. Först i Sverige blev Alvastra kloster 1143 vid södra änden av Omberg och granne med Sverkers kungsgård. Samma år byggdes Nydala kloster i Småland i trakten av Vrigstad. Sedan kom Lurö kloster 1145 på en ö i Vänern, det flyttades fem år senare till Varnhem mellan Billingen och Hornborgasjön och nära biskopstaden Skara. På 1140-talet grundades också Herrevads kloster i Skåne, men det tillhörde ju Danmark på den tiden.

Något senare på 1160-talet, när Sverkers son Karl regerade, grundades ett kloster i Viby i södra Uppland, det flyttades 1180 till Julita i Sörmland. Roma kloster på Gotland grundades 1164 och året därpå Ås kloster i Halland. Det var också kung Karl Sverkerson som utverkade att Sverige fick en egen ärkebiskop med säte i gamla Uppsala. Han hette Stefan och var Cisterciensermunk från Alvastra.

De ovannämnda klostren var munkkloster, men det grundades nunnekloster också, Vreta kloster, som grundades av Benediktiner, lades 1160 som filial under Alvastra, avsett för nunnor. Gudhem i Västergötland kom till på 1160-talet, likaså Askeby i Östergötland. Byarum i Småland mellan Nydala och Jönköping är känt från 1170-talet, det flyttade 1230 till Sko i Uppland.

Kristendomen hade således under 1100-talet trängt undan hedendomen. Vikingatågen i västerled upphörde på 1060-talet, men det berodde inte på att vikingarna lärt sig Mose budord: "Du skall icke dräpa, Du skall icke stjäla". Det lönade sig helt enkelt inte längre. Frankerna hade lagt moteld mot härjningarna genom att skänka bort Normandie åt vikingahövdingar, och efter slaget vid Hastings 1066 härskade normanderna även i England. Den danske kung Sven Estridsson försökte minst två gånger landsätta trupper vid York, men blev bortdriven och bytet blev ringa.

I öster var motståndet mindre, och även om man inte kunde vinna guld där, så fanns det land att erövra. De gamla vikingarna blev lovade ett paradis hos Oden i Valhall om de föll i strid, men på 1100-talet var ju Oden avskaffad. Man fann då på att utlova Vita Krists paradis till alla som deltog i korståg för att omvända hedningar. Erövringstågen i Österled kallades alltså för korståg.

Många återvändande vikingar kunde inte slå sig till ro, de levde kvar i sin krigiska hjältevärld till skräck för både fiender och vänner. Sigurd Jorsalafare hade varit med om ett kontinentalt korståg till Jerusalem (därav hans namn), och innan han tvångsdöpte och beskattade smålänningarna, hade han härjat en tid i kung Niels danska rike, på Själland och i Skåne, i förargelse över att Niels inte kom med till Småland som de avtalat.

1100-talet är präglat av ättestrider, mord och fadershämnd. Tidigt mogna män stred för makt och rikedom med svärd i hand och dödade varann. Inte så ofta skymtar deras kvinnor fram, de som satt hemma och väntade på stridens utgång. Tidigt blev de änkor, somliga med enda livsuppgift att fostra en son som kunde hämnas fadern, men för de företagsamma stod en internationell eller åtminstone internordisk äktenskapsmarknad till förfogande. Margareta Fredkulla, gift med kung Niels av Danmark och mor till tronföljaren Magnus Nielsen, hade en syster Kristina. Hon gifte sig med en rysk storfurste Vladimir av Novgorod och fick med honom två döttrar, Malmfrid och Ingeborg. Dessa återvände till Norden, Malmfrid blev maka åt kung Sigurd Jorsalafare i Norge och Ingeborg åt hertig Knut Lavard i Danmark. De hade sonen Valdemar (den store), som efter tronstriderna på 1150-talet blev ensam kung över Danmark. Valdemar kunde således räkna anor från kung Inge d.ä. i Sverige, som var Valdemars mormors far.

Våra förfäders inställning till människovärde och äganderätt ändrade sig inte med kristendomens införande, det kan man se av landskapslagarna. Dråp kunde sonas med böter, och priset på ett liv berodde på var den döde varit bofast. I Västergötland kunde man bli dömd till fredlöshet, men då kunde man rymma till Småland eller Närke, där gällde inte fredlösheten. Det var billigare att slå ihjäl någon från ett annat landskap, och nästan gratis att dräpa en träl eller lekare (musikant eller skådespelare).

till menyn

Prinsessan Rikissa
Ett märkligt kvinnoöde från denna tid var den polska prinsessan Rikissa. Hennes far var kung Boleslav III, som regerade i Polen 1102-1137. Han var samtida med kung Niels i Danmark och giftermålet mellan tronföljaren Magnus och polska Rikissa kan ha haft politiska orsaker. Boleslav utvidgade sitt rike åt norr och erövrade Pommern. Han höll därigenom venderna på Östersjökusten sysselsatta, och minskade trycket på Danmark, där vendiska sjörövare brukade härja. Magnus Nielsen blev ju vald till kung i Västergötland 1130, och då blev Rikissa under en kort tid Svensk drottning. Men så kom mordet på Knut Lavard och Magnus Nielsen stupade vid Fotevik 1134. Rikissa blev änka, reste österut och gifte sig med en rysk furste.

Dessförinnan hade hon med Magnus fått en son, Knut, som så småningom 1146 blev vald till dansk kung av det parti som höll på kung Niels efterkommande. Ett motparti med stöd i Skåne valde Erik Emunes son Sven, varvid tronstrider uppstod.

I Ryssland fick furstinnan Rikissa en dotter, Sofia. 1150 återvände Rikissa tillsammans med sin dotter till Sverige, troligen efter att även hennes ryske make dött. Där hade drottning Ulfhild dött. Kung Sverker var änkeman, och han gifte sig nu med Rikissa. Rikissas danske son Knut kom till Sverige året därpå som flykting, bortkörd från Danmark av Sven Eriksson (Grate). Knut fattade tycke för Sverkers dotter i hans tidigare äktenskap och gifte sig med henne. På så sätt blev Rikissa svärmor åt sin egen son.

Allt detta retade kung Sven i Danmark så att han drog i krig mot Sverker och härjade i Småland och Västergötland. Men i brist på resurser drog han sig snart tillbaka, Knut återvände till Danmark och inbördeskriget fortsatte där. Knut Lavards son Valdemar blev också inblandad. Det hela slutade med att Sven mördade Knut under ett gästabud 1157. Valdemar lyckades fly därifrån, samlade en här på Jylland och besegrade Sven vid ett slag på Grate Hed, där Sven stupade. Därav fick han efter döden tillnamnet Grate.

Valdemar friade till Rikissas dotter Sofia och tog henne till drottning i Danmark. Då hade även Rikissas tredje man, Sverker, blivit mördad under julottefärd 1156, och man får förmoda att Rikissa följde med sin dotter till Danmark för att sluta sitt oroliga liv som svärmor åt Valdemar den store. Hennes namn ärvdes av Sofias och Valdemars dotter Rikissa nr 2, som så småningom blev svensk drottning när hon 1210 gifte sig med Erik Knutsson, sonson till Erik den helige. Men då har vi hunnit in på 1200-talet och åtskilligt mer finns att berätta om 1100-talet.

Till Sven Grates krigståg i Småland brukar man förlägga sagan om Blenda och Värendskvinnorna. När en dansk truppstyrka kom till en ort i Värend hade kvinnorna där dukat fram en festmåltid åt dem, men själva gått och gömt sig. Knektarna ropade efter värdinnorna, men när ingen kom högg de in på mat och dryck med orden: "Denna maten gagnar oss mer än några käringar!" När de ätit sig dästa och druckit sig fulla överföll Värendkvinnorna dem och dräpte dem. Blenda och hennes kamrater fick mycket beröm för detta dåd, och det sägs att från den dagen hade döttrar i Värend lika arvsrätt med sina bröder. Så var det inte i övriga Sverige, där gällde ursprungligen "Gånge hatt till och huva ifrån", d v s döttrar hade ingen arvsrätt om det fanns söner. Med tiden ändrades regeln dithän att döttrar skulle få halv arvslott mot bröder.

till menyn

Till övriga delar av Oskars funderingar:
del 1 Ynglingaättens sista kungar
del 2 Stenkilsätten
del 3 Sverkerätten
del 4 Eriksättens strid mot Sverkerätten
del 5 Folkungaätten
Sagan om svarteskåningarna

Upp igen!