Vägen mot Botswana var mestadels spikrak, asfalterad och utan trafik. På 65 mil mötte vi kanske tio fordon varav 8 var lastbilar. Kanske såg vi lika många elefanter. Endast ensamma djur som var utan djurvänner. Tio vita storkar flög förbi. Kanske på väg mot Sverige.

Vi hade tagit avsked av tio kvinnliga familjemedlemmar och fått fem nya och lite bättre plats på bussarna. Numera är jag inte äldst på herrsidan. Doktor H är 5 år äldre.

Botswana har bara två-tre miljoner invånare trots sin storlek. (25% större än Sverige) Dessutom har man diamanter och kostnadsläget och standarden är högre för alla här.

Vi ska bo tre nätter i Mauun som är centrum för turismen i Okawangodeltat och här finns det olika aktiviteter. Femtio Euro hittade tvättdamen i mina shorts, så nu sitter jag och funderar om jag ska fortsätta slösa med pengarna eller hoppa över kvällens buffe? F.ö. bjöd R. B. på en alldeles utmärkt avskedsmiddag på hotell Rainbow i Vic. Falls. Några hade så trevligt att jag mötte dom i dörren när jag sprang ut på morgonrundan. Annars är det den absolut lugnaste familjen som jag rest med. Maun bjuder på 50 mm regn på en timme och våra madrasser på taket blir minst sagt fuktiga. Standarden på resan ändras ibland på bara ett par minuter. Det blir en fuktig natt för taksovarna men åskvädret drar bort och på morgonen skiner solen igen.