Skilsmässan från familjen vid Kilimanjaro flygplats gick fint. Några kramar och så var bussarna borta och Håkan stod där ensam med resväskan i handen och tårarna i ögonen. Ethiopian tröstade mig med sitt finaste nyförvärv, en B-787 Dreamliner med nio säten i bredd. Jag var sist ombord av olika anledningar. En var att jag såg inga 400 personer som började gå till gaten. Den andra var att jag sov en stund. Den tredje var att tullen inte tyckte min ryggsäck passade ihop med mina kameror. Ryggsäcken var alldeles nyinhandlad på Biltema medan kamerorna är begagnade. Jag visade tvåhundra naturbilder och gav den överviktiga tullaren mitt halvsmälta Snickers innan jag fick gå ombord. Där satt högst 50 st passagerare och väntade på take off.
Vi lyfte och flög norrut mellan Kilimanjaro och Mount Meru. Fotspåren i snön syntes tydligt efter mina nästan jämngamla orienterarkompisar som lyckades ta sig upp på Afrikas högsta berg 6000möh strax efter nyår. Väldigt bra gjort.
Nytt fotostop i Addis hos tullen. Jag hade en kamera på axeln och en i handbagaget som här röntgas även vid utgången och nu ville tullaren veta om kamerorna var videokameror och om man kunde filma med dom? Kan man inte filma med nästan alla mobilkameror tänkte jag medan han tittade på kameran utan att se filmknappen. I vad bestod faran för Etiopien? Men TIA (this is Africa). Ett flitigt använt uttryck på bussarna.
Gunnar o Håkan B skulle landa 01.10 så Getahun och jag hann prata ett par timmar innan vi 4 tog en taxi till Ritas guesthouse inte långt från Bole road. En Toyota Hi-ace med 4wd och av senaste modell skulle hyras men bilen som kom hade 41000 mil på mätaren och drev bara på bakhjulen. Kanske ägaren drev med oss? 450 SEK per dag blev avtalet och med ett dieselpris på 7 kronor och 4 betalare blir det kanske ändå en hygglig affär? Bilen saknade dock handbroms vilket är ett handikapp i ett så lutande land som Etiopien.
Getahuns nya boende tillsammans med Mekkonen inspekterades samtidigt som vi överlämnade era ihopsamlade nyttigheter. En beg. Iphone inlämnad av en granne till oss fick den största uppmärksamheten och min fina gamla blå tangokostym blev nog tvåa. Den ska användas på Getahuns examensdag. (byxorna är nu för små för mig, ha,ha).
Boendet hade inte varit säljbart via Hemnet men de har både ett fönster, varsin madrass och ett eluttag som försörjer glödlampan, vattenkokaren och Kristinas gamla laptop. Dessutom är dörren av stål men doften av utedasset kan den ändå inte stänga ute. Små möss trippar runt på plåttaket om natten men omgivningarna är säkra. Mekkonen är inte en finländare utan gammal skolkamrat till Getahun. Hans sponsor heter Johannes och är norrman, men de får ändå följa med oss på vår biltur norrut i den hyrda bilen. Mekkonen är löpare på heltid och har lågt BMI.