Arlandas enda mjuka soffa	Nyblivna Pinkare
	Cusco 3500 m ö h

Håkan:
Nionde vinterresan detta millennium började med Norwegian till Arlanda. Långt innan planet kommit till ett complete stop stod passagerarna otåligt och fingrade på sina Iphoner. Kristina och jag hade inte så brått. Vi hade 8 timmar till nästa flyg. Naturligtvis ville vi inte betala en tusenlapp för en kort hotellnatt (jag har bott ihop med Kristina sen -71), utan vi skulle vara uteliggare inomhus, med fickorna fulla med respengar, fram till mitt plan lyfte kl  06.20. Arlanda är inte planerat av någon mysfarbror precis. Alla bänkar i incheckningsterminalen är gjorda av sten. Lättstädat men hårt och kallt. Arlandas enda halvmjuka soffa är märkt för rörelsehindrade, som vi inte såg till, så vi tog den i besittning. Armstöden i metall mitt på bänken blev vår huvudkudde. Klockan 00.42 kom Arlandas svar på Michael Schumacher insvepande på sin städmaskin och polerade stengolvet på ny rekordtid. Sen sov vi gott ytterligare några timmar tills den förste handikappade resenären ville dela soffan med oss.

Budgetresan skulle nu förvandlas till något kungligt. Vi gjorde som kungen och drottningen gör. Vi vände ett blad och tog olika plan till Lima, huvudstaden i Peru. Jag åkte KLM via fina Shiphol medan Kristina mellanlandade i landet där man spelar fotboll med händerna, och alla välkomnas med att lämna sina fingeravtryck innan de ens får vistas 2 timmar transit. 1056 mil åkte jag västerut. När vi landade i Lima kl 18.00 lokal tid hade jag blivit 6 timmar yngre än om jag stannat hemma, men nu mycket tröttare. Fyra timmar senare landade även Kristina tillsammans med 10 andra blivande pinkare, alla med vars 4 kg utökat bagage för att förstärka bussköket.

Efter en god sömn på hotell var vi någorlunda återställda och kunde flyga vidare till staden Cusco på 3500 m ö h. Cusco är en liten stad som ligger i en gryta med höga berg runtom. Landningsbanan ligger längst ner i ena änden av grytan. Redan när vi steg ur planet märkte vi av höjden som en lätt huvudvärk och när vi släpat våra resväskor upp till 5:e våningen på hotellet flåsade vi som ångvältar och hjärtat dansade rock´n roll. De två Rosa Bussarna stod redan utanför hotellet, de skulle till verkstaden för 50000 milaservice (haha). Regnet kom med oss och tilltog alltmer under kvällen. Att regnsäsongen hade börjat för en månad sedan var något vi missat och researrangören undvikit att berätta. Vi började förstå varför vi inte såg så många turister, när vi gick neråt stan för att äta på kvällen.